Hyresköpsschemat har presenterats som ett svar för de under trettiofem år. Tanken är att låta unga hyresgäster bo i permanent skyddade bostäder, och de kommer sedan att betala hyran under ett antal år. De betalningarna kommer också att användas som en förskottsbetalning mot det slutliga köpeskillingen. Regeringen lovar också ett bidrag på trettio tusen euro som ska dras av från kostnaden för hemmet när köpoptionen utnyttjas. (Exakt hur många år människor måste betala hyra är fortfarande okänt.) Det låter attraktivt på papper, men beståndet av hyresköpsskyddade bostäder i Spanien är nästan obefintligt. Förra året beviljades knappt ett tiotal tillstånd i hela landet. Utan nybyggnation av skyddade bostäder, och särskilt i stressade områden, är tillkännagivandet i princip en storm i ett vattenglas, mycket väsen för ingenting, allt snack och ingen verkstad, tomma ord, symbolhandling, fönstersmycke, grandiosa uttalanden och politisk teater. Ursäkta, jag gick lite för långt.
Den uppenbara frågan som behöver ställas av Spaniens ungdomar är om detta program kan lindra krisen i Madrid, Barcelona, Valencia, Málaga, Alicante eller stressade kustområden. Kombinationen av hög efterfrågan, spekulativt köp (ibland subventionerat av regeringen) och nästan ingen nybyggnation av sociala bostäder har pressat priserna långt över mångas räckvidd. Det allmänna bostadsbeståndet i dessa stressade zoner är minimalt. Barcelona förvaltar cirka tiotusen kommunala enheter för en stad med över en och en halv miljon invånare. Madrid har strax över tjugo tusen enheter för hela regionen. Du kan sätta så många klockor, visselpipor och rosetter på det nya programmet som du vill, men det kan inte ändra på denna kritiska brist. Om inte regeringen eller de autonoma regionerna åtar sig att bygga stora mängder skyddade bostäder i stressade områden, är de trettio tusen euro i bidrag som en spottloska på en skogsbrand.
Skalan av bostadsproblemet jämfört med den potentiella effekten av detta program är oroande. Spanien skulle behöva bygga väl över hundra tusen nya sociala bostäder per år (i stressade och icke-landsortsområden) för att inte bara närma sig EU-genomsnittet, utan också göra någon betydande inverkan på problemet. Under de senaste åren har man producerat bara en bråkdel av det antalet. Det är därför så många iakttagare beskriver dessa uttalanden som enbart tomma ord och politisk teater. Den spanska regeringen verkar vara mer intresserad av att skapa uppståndelse och rubriker, medan de gör lite för att tackla bristen på prisvärda bostäder på platser där efterfrågan är störst.
