Detta skulle tillåta Katalonien att separera sig inte politiskt, utan i vardagen. Det skulle innebära att kontor, affärer, banker och egenföretagare skulle driva en timme tidigare än resten av Spanien – nästan som om de bodde i ett annat land. Det Katalonien vill är att bevisa att spansk lag inte längre definierar Kataloniens livsstil. De flesta människor som bor i regionen, även de som stödjer självständighet, ser det som mer politisk teater än faktisk transformation.
Sanningen är att denna idé avslöjar hur svag självständighetsrörelsen har blivit. Katalanska separatistpartier förlorade sin majoritet år 2024, och entusiasmen har falnat sedan Carles Puigdemont flydde landet efter den misslyckade olagliga folkomröstningen år 2017. Han bor fortfarande i Belgien och kommer att bli arresterad för förskingring och missbruk av offentliga medel om han återvänder till Spanien. Det som återstår är en handfull gester som syftar till att hålla den separatistiska drömmen vid liv, och naturligtvis för katalanska politiker att få full kontroll över kassakistan. Att ändra tidszonen skulle vara en av dessa gester. Det kan låta kreativt, men det skulle skapa kaos för affärer, transport och handel.
Spaniens tidszon har redan ifrågasatts många gånger tidigare. Geografiskt ligger Madrid direkt söder om London, ändå delar vi samma tid som Warszawa. Anledningen är historisk, inte praktisk. År 1940 flyttade General Franco fram Spaniens klockor med en timme för att anpassa sig till Nazityskland. Det var menat som en symbolisk handling av lojalitet, men Spaniens livsstil ändrades enligt det och det återställdes aldrig. Än idag äter spanjorerna mycket sent, arbetar sent och sover sent eftersom klockan fortfarande följer ett politiskt beslut som togs för åttio år sedan.
Kataloniens förslag att återgå till Greenwich-tid kan verka logiskt när det ses genom den historiska linsen. Men regionen handlar mest med Frankrike, Tyskland och Italien, alla på Centraleuropeisk tid. Att skifta en timme bakåt jämfört med dem skulle isolera Katalonien ekonomiskt, inte befria det. Många förstår önskan att markera identitet på ett sätt som känns unikt, men tiden i Spanien är inte en flagga. Det är en delad nationell rytm. Till slut verkar det som att Katalonien återigen finner sig vara sen för frälsningen.
